I fredags begravdes min farfar. Han var en mycket gammal man när han dog. Han skulle fylla 97 år i år. Han fick ett långt och lyckligt liv. Min farmor dog för lite över ett år sedan, och jag tror att farfar är glad att äntligen få träffa sin älskade fru igen. Dom träffades 1933 och farmor dog i november 2010, dom fick 77 år tillsammans.

Jobbigaste under begravningen var när vi gick fram till kistan, och se pappa så ledsen. Det var också jobbigt under psalmerna, man saknade farfars stämma. Han älskade att sjunga, och sjung verkligen ut. Min syster tog över rollen i kyrkan den här gången. Det var skönt att höra hennes stämma i hans plats. Jag kunde höra farfars röst sjunga med henne i mitt huvud dock.

Under begravningen fokuserade jag mycket på Milly, och då gick det lättare. Hon satt i Andreas knä, och kikade nyfiket omkring sig. Hon satt och gnussade fötterna mot varann. Jag fokuserade mycket på dom där små söta fötterna i vita fina strumpbyxor som gnussade mot varann...kärlek!

Hon skötte sig utmärkt i kyrkan, inget gnäll eller grin. Det är iofs ovanligt att hon gnäller.

Efter kyrkan åkte vi alla till Svartviks herrgård och fikade. Milly somnade i bilen dit, så vi lyfte över henne i vagnen och hon sov vidare en lång stund. När hon till slut vaknade fick hon sitta i Andreas knä, som satt bredvid prästen.

Prästen är en jätte gullig och mysig man som ser ut som jultomten. Grejen är att Milly är väldigt fundersam på människor som har hår i ansiktet   

Hon kollar ofta fundersamt på min pappas mustasch, och är lite reserverad mot Andreas pappa som har helskägg.

Se på hennes min när hon kollar in prästen här:

Hihi...lillgumman såg väldigt skeptisk ut! Alla fick sig ett gott skratt, för alla tyckte hon var så söt i sin skeptiska min.

Hon satt och kikade fundersamt på prästen länge     

Milly förhöjde stämningen hela dagen för alla. Det var skönt att ha en liten solstråle i närheten en sån dyster dag   

Efter fikat på Svartvik, åkte vi i familjen hem till mamma och pappa. Vi var där resten av kvällen. Vi åt middag, umgicks, och herrarna tittade på hockey.

Jag är så otroligt imponerad över Milly. Det vart riktigt långt mellan två av målen som hon äter, och det vart sent på kvällen. Trots att dagen och kvällen vart helt annorlunda mot för hennes rutiner, så vart det inget gnäll eller grin. Hon var verkligen glad, och busig bara. Jag tjatar kanske om den här nöjda, glada lättsamma bebisen som vi har, men grejen är att jag är så imponerad av henne. Innan jag fick barn, hade jag nog förväntat mig att ha en bebis betydde mycket mer gnäll och grin. Det klart hon att blir ledsen ibland, och kan ibland bli riktigt förbannad också. Hon är verkligen överhängande nöjd och glad dock    Kanske alla bebisar är så....vad vet jag   

Jag är impad iallafall!

Underbara bebis   

Nu har jag bara min morfar kvar i livet av dom gamla. Gulliga moffen!

En sak som är lite underligt är att mormor, farmor och farfar har alla dött den 22.a, fast olika månader. Vad är det med siffrar 22 i vår familj?

Något jag tycker är jätte tråkigt är att varken mormor eller farmor fick uppleva Milly. Dom hade blivit jätte glada av att veta att jag skulle ha barn!

Milly får växa upp i farmor och farfars hus dock, så dom kommer finnas med på nåt vis iallafall.

Vila i frid farfar!