Igår var min värsta dag på länge. Den innehöll så mycket sorg att jag fullständigt bröt ihop. Jag var tvungen att säga farväl till min älskade katt Thård.

Mamma och Camilla skulle vara med honom hos veterinären kl.10 för att ta prover. Han hade nästan slutat ätit...drack bara väldigt mycket. Mamma hade bokat in en tid för provtagning för att se om det fanns något man kunde göra för honom. 

Jag började jobba kl.10, så jag hade sagt åt dom att dom skulle ringa till mig så fort dom visste något. Om det fanns hopp och han fick följa med hem, så kunde jag ju fortsätta jobba. Om det värsta skulle inträffa, så ville jag vara med och säga farväl till honom.

Jag var så orolig redan kvällen innan, och på morgonen igår, så tårarna rann redan då =(

När jag kom på jobbet, såg Pernilla att det var något som var på tok. Hon la armen om mig, och frågade hur det var med mig. Jag bröt ihop totalt och började gråta okontrollerat. Mellan hulkningarna så fick jag fram att det handlade om min katt. Pernilla som har hundar själv förstod min sorg, så hon kramade om mig och försökte trösta mig. Kicki kom och såg det hela, så hon undrade självklart vad som hade hänt. Jag fick försöka igen att få fram mellan gråten att det handlade om min katt....att jag var orolig för jag visste inte om han skulle behöva somna in. Kicki sa att vi skulle gå en sväng så får jag fick hämta igen mig. Vi gick in till ett rum bakom kundyta, så jag slapp stå ute bland kunderna. Vi pratade lite, och jag förklarade att Camilla och mamma skulle ringa mig inom en halvtimme om besked om hur det var med Thård. Jag sa att om han var okej så kunde jag fortsätta jobba, men skulle han inte vara okej så skulle jag inte klara av att jobba resten av dagen. Kicki sa att om jag var tvungen att åka, så ordnade dom självklart det. Hon tröstade mig och sa att jag kunde sitta en stund och ta igen mig, och att jag kunde ringa henne om det var något. Jag satt en stund och försökte samla mig innan jag gick ut på avdelningen igen. Christian och Lars var där, och dom hade blivit informerad vad som hade hänt. Jag försökte prata lite med dom, men jag bröt ihop igen. Jag gick undan till en liten vrå på avdelningen, och Christian kom efter och sa att jag behövde inte vara ute på avdelningen, att dom klarade sig iallafall. Alla var så himla gulliga och förstående med mig. Jag gick och låste in mig på toaletten i omklädningsrummet. Kicki som hade sett mig gått förbi kontoret, och kom och knackade på dörren, och sa att hon fanns inne på kontoret om jag behövde henne.

I nästa sekund ringer telefonen: "Camilla mobil"...jag svarar...och jag hör henne säga: ska du komma då? Vilken smärta! Gråten exploderar!

Jag går ut och klär på mig...darrar av gråt. Kicki hjälper mig komma iväg, och får mig att lova henne att jag skulle skicka ett sms när jag är framme, så hon vet att jag har tagit mig dit.

Jag åker till veterinären i Bosvedjan, och Camilla kommer ut och möter mig i entren. Hon kramar om mig, och jag gråter högt. Hon säger att jag måste ta det lite lugnt när jag kommer in. Jag försöker bita ihop gråten och följer med henne. Vi går in i ett litet rum, och där ligger min älskade Thård. Han var så lugn och fin. Mamma, Camilla och jag smekte och myste med honom. Jag klappade honom hela tiden, och grät, grät och grät. Mamma tog av han halsbandet, och gav det till mig. Efter ca.15 minuter kommer veterinären för at ge Thård en lugnande spruta. Han ger Thård sprutan och säger att han kommer tillbaka om ca.15 minuter igen, för att ge den slutgiltiga sprutan. Vi pysslade om honom, smekte honom, gav han all kärlek vi hade i oss. Han blev jätte trött av sprutan, och la ner huvudet på britsen. Han var så fin min älskade Thård. Det gjorde så ont att veta att snart skulle han somna in för evigt! Jag visste dock att var det bästa för honom. Hans njurar hade slutat att fungera, och han skulle må bäst av att få somna in. Veterinären kom in efter en stund och gav honom den sista sprutan, och Thård somnade in till katt-himlen. Lilla kisse katten! Min älskling! Jag kommer sakna honom så mycket!

Jag fick honom när jag fyllde 20 år, och han dog en vecka efter min 34-års dag. Jag fick 14 otroligt fina år med honom. Han kommer finnas i mitt minne tills den dag jag dör. Han var en sån fin, snäll och gó katt. Det är otroligt jobbigt att han har lämnat oss, men det kändes bra att han fick lämna jordelivet med så mycket kärlek i rummet