Denna onsdag började inte bra. Jag vaknade vid kl.03, och då hade jag en timme kvar tills jag skulle kliva upp. Andreas är förkyld och väldigt täppt i näsan, så han låg och snarkade. Jag ville somna om så fort som möjligt för att få ihop några timmars sömn, så jag skulle orka med dagen. Jag kunde inte somna dock, jag kunde inte blockera ljudet från Andreas snarkningar från hjärnan!

Den här "prinsessan på ärten" sover alltid med öronproppar och ögonmask. Jag är väldigt känslig för ljud och ljus när jag ska sova. Jag är ingen sådan människa som bara kan lägga huvudet på kudden och somna direkt. Minsta störning och det är kört. Jag har ofta oroliga nätter när jag ligger och vrider och vänder mig. Jag vaknar ofta flera gånger på en natt.

Trots mina öronproppar så hörde jag Andreas snarkningar, och jag kunde bara inte somna om. Det enda jag ville vara ju bara att få sova den där sista timmen innan jag skulle kliva upp!

När sedan alarmet ringde och jag inte hade sovit något alls sista timmen, så bröt jag ihop totalt. Tårarna började rinna, och jag kunde inte sluta gråta. Jag mådde så otroligt dåligt. Jag har sovit dåligt i flera nätter på rad, så det gjorde väl att bägaren rann över. Jag kände mig så otroligt skör.

Jag tog mig iväg på jobbet, men jag har mått otroligt dåligt hela dagen. Jag var nära att börja gråta några gånger, men jag tvingade tårarna tillbaka.

Mitt vikariat som jag går på, som gör att jag börjar kl.05 några dagar i veckan, skulle vara över efter nästa vecka. Jag har haft nedräkning. Bockat av vecka för vecka. Jag hade börjat sett ljuset i tunneln nu, snart skulle det vara över. När jag tog på mig vikariatet, visste jag igentligen innan att det skulle inte funka med mina sömnproblem, men jag tänkte att jag måste ju prova iallafall. Jag tänkte att det var ju bara för 7 veckor, den tiden kan jag bita ihop.

Igår kom Kicki och berättade att Ola ska vara kvar i projektet, och undrade om jag ville fortsätta på hans vikariat.

Oh nej, tänkte jag, men jag sa ja...

Vad ska jag säga...jag kan ju inte säga nej...

Jag är ju arbetslös.

Ja visst, jag jobbar ju hela tiden, men i grunden har jag ju bara ett kontrakt på 5 timmar i veckan. Är man arbetslös så kan man ju inte säga nej, det är bara att tacka och ta emot.

Jag vet att det här kommer knäcka mig, men vad ska jag göra...?

Kicki lovade att se vad hon kunde göra dock. Jag sa att jag vill helst bli av med 5-mornarna. För jag klarar inte med dom. Hon sa att vi skulle börja med lägga på 2 veckor till på vikariatet, sen kolla om det går att hitta på en annan lösning.

Jag hade en endaste vecka kvar....nu har jag tre veckor kvar....

Sen vet jag inte....det kanske blir längre också...vad vet jag vid det här laget.

Jag hade sett fram emot att leva mitt liv igen. Just nu känns det inte som jag lever Lindas liv. Jag har aldrig ork att göra någonting. Jag vet inte hur många gånger Malin har frågat om jag ska följa med och träna, men jag har inte haft någon ork eller inspiration till det. Hon har även frågat om vi ska träffas på stan och ta en lunch eller middag, men jag kan inte förmå mig att boka in något på min lediga tid. Jag vet inte om jag kommer orka göra något. Det enda jag gör är att oroa mig och ha ångest över sömnen.

Jag är äntligen ledig imorgon. Men då ska jag på farmors begravning, och sedan på julbord med jobbet på kvällen. Det enda jag kan fokusera på att jag kommer inte kunna vara hemma och vila! Det är något som är jävulskt snett när man har mer ångest över den vilan man missar, än att man ska på sin farmors begravning. Det får mig att känna mig som en otroligt usel människa.

Jag har ärvt mina sömnsvårigheter av pappa och farmor, sedan några veckor är farmor i sista vilan. Jag hoppas att hon har det bra nu. Vila i frid farmor.

Jag har aldrig gråtit för att jag ska åka på jobbet innan.

Idag bröt jag ihop.

Jag är utmattad, känslig och skör.

Sömn är så grundläggande, utan den klarar man inte hålla lågan uppe.

Jag behövde skriva av mig. Det vart kanske lite mer utelämnande än jag hade tänkt. Jag behövde lätta på hjärtat dock. Ibland känns det bättre när man får berätta för någon hur man känner. Tack för att ni "lyssnade"!